Vet inte vart jag ska ta vägen.. Mitt humör går som en berg-och-dal bana, jag mår bra ena sekunden & skit den andra.. Fattar inte vad det är som händer med mig. Jag har förendrats under detta år, känns det som i alla fall, försöker söka närhet hos dom jag älskar, känner inte riktigt att jag lyckas. Jag skrattar & ler, men gråter när ingen ser. Jag är alltid glad & galen i skolan, hemma suger jag, jag behandlar min familj som skit, jag kastar av all min skit på mor & far, bara för att kunna orka vara så glad som möjligt i skolan & med vänner. Jag känner mig osäker, jag har inte min bästavän nära. Visst, jag har vänner som stöttar mig och så vidare, vänner som alltid finns där, eller finns dom värkligen här nu ? Jag har vänner jag saknar som in i, jag har min alldra bästa vän mil ifrån mig, varför ska livet vara så svårt ? Varför ska allt vara svårt, kärlek - vänner - livet - självförtroende, osv. Varför ? Jag har vart redo att släppa allt, allt. Jag har vart redo att sätta mig i mitt rum, gråta tills tårar inte finns mer, tills allt bara tar slut. Allt jag kämpar för, känns så långt borta. Jag kämpar värkligen, jag är inget litet barn längre, jag är stor nu. Jag kan inte krypa upp i mammas famn och söka närhet, prata ut och sedan löser sig allt, sånt funkar inte längre, jag måste ta ansvar för mig själv, usch. Skärp dig nu alva, men hur ska jag lyckas ? Sakta men säkert, kanske.. Men jag vill verkligen tacka alla min vänner som alltid finns där, jag älskar er mest & utan er skulle jag inte klara mig.
- Klarar jag livet, så klarar jag allt. -
jag vill inte ha några kommentarer i detta inlägg, detta är mest till mig själv, tack.